Bröd
Bröd bakar man ju lite till och från. Just nu lite för mycket från dock, då min rågsurdeg ser hungrigare ut än på länge. Det är ju ändå gott med hembakt och en så kallad stapelföda för mänskligheten sen urminnes tider (LCHF-fanatiker kan säga vad de vill). Det är ju dock inte alltid man har tid att ge de små frallorna den kärlek de behöver för att jäsa till prunkande veteblommor. Så då får man ta sitt pick och pack till affären. Det sägs att det finns en så kallad ”yrkesman” (aka ”bagare”) på ICA. Man kan således hoppa över Pågen, Skogaholm och allt annat luftinsprutat crap fullproppad med tillsatser som sannolikt bakades förra året men ändå ser likadana ut. Nä, man styr sin kosa mot bröddisken. Hemma i mitt bageri-skafferi har jag en liten mjölsamling, salt, lite olja. Jäst skiter jag oftast i, jäser gott med surdeg endast. Jag har alltid undrat hur ICA-”bagarens” skafferi ser ut, för döm om min förvåning när jag läste på innehållsförteckningen på det ”butiksbakade” brödet. I mitt favoritbröd återfinns följande: vetegluten (alltså, har dom tillsatt gluten? Orkar dom inte knåda eller?), socker, druvsocker, maltextrakt, surhetsreglerande medel E340, emulgeringsmedel E472, mjölbehandlingsmedel E300, ”enzym” (sjukt spännande ingrediens).
En del av dessa ingredienser kan förklaras med mjölet ”manitoba cream”. Det var nämligen så att bagarna i Sverige (världen?) en dag tappade all sin kompetens. Bröden ville helt enkelt inte jäsa och få en fin skorpa. Industrin rådde dock bot på detta genom att skapa ett speciellt mjöl med diverse tillsatser som man i princip bara behöver titta på så jäser det. Halleluja. Bagarna blev då så lata så den lilla kvarvarande gnutta kompetens dom hade gick på semester. Brödet smakade surt å konstigt varpå man fick hälla i druvsocker och surhetsreglerande medel. Och eftersom det var 3 för 2 i E-nummerfabriken så köpte man in emulgeringsmedel och slängde i. Gött. Skit ner er ICA-bagare. Ni suger.
// Ove
