Friends
Gräset är grönt. Limpars brorsas ( han klipper väl gräs i Solna fortfarande?) yrkesskicklighet har medfört att de gröna nyanserna i mattan skimrar i alla ledd som ett slags tvådimensionellt 3D-mönster. Spelarna kommer ibland så nära varandra att dom i ren och skär dödsskräck regredierar till fosterstadiet, kurar ihop sig och tar sig för smalbenen. Landslagsläkarens vana händer doserar skickligt kylsprayen över benskydden så där lite lagom, så att en liten del av den iskalla känslan och lätta acetondoften tar spelaren åter till nuet. Han (ja, det är alltid en han) reser sig och springer vidare. Toivonen missar. Och missar. Och förvånar alla genom att inte missa. Alla tycker Kim Källström är sjukt mycket bättre på att kommentera trots att Taco-Anders är den som sköter livesnacket. Allt är sig likt. Ute i Stockholmsnatten brinner flitens gastronomiska eld hos otaliga foodtrucks. Inne på Friends kan du för 75 spänn få en Grandiosa pizzaslice. Lägg till en femtiolapp så häller dom över en pepsi från en PET-flaska till en pappmugg åt dig (tyvärr sker nämligen en stor del av läktarvåldet nuförtiden med PET-flaskor). Så där lite avslagen fuktar den sedan din strupe. Du skänker dina 750 riksdaler du gav för biljetten en tanke, då du vandrar genom betongfundamenten som är Friends, ut i hörnet på tredje läktaren. Långt där nere skall snart spelet återupptas. Läktarna gapar tomma trots att Andreas Granqvist köpt tusen biljetter. Det är Zlatan-effekten. Ja, det är det verkligen.
